Opinionsundersökningar och journalistik

Opinionsundersökningar, polling, är ständigt föremål för debatt, inte minst efter valrörelsen som ledde till att Donald Trump valdes till president i USA.

På onsdagsmorgonen var analytiker från Gallup, Pew och PSB (Penn Schoen Berland Research) på plats, tillsammans med journalister från CNN och Washington Post, för att resonera kring mätmetoder, förväntningar och journalistiskt arbete.

Emily Guskin, The Washington Post, Stephanie Marken, Gallup, Kyley McGeeney, PSB, Jennifer Agiesta, CNN, och Ruth Igielnik, Pew Research Center.

– Vi har satt samman en grupp experter som analyserar opinionsundersökningarna i samband med valet 2016 i detalj – och det var inte så illa som många tror, säger Emily Gaskin, och visar en graf från Pew med siffror ända från 1936.

– Samtidigt är opinionsundersökningar inte vetenskapliga förutsägelser – det är viktigt att komma ihåg. Vi tar snapshots av läget vid ett givet tillfälle, och väljarna bestämmer sig i sista stund, säger Emily Gaskin.

Gallup, Pew och PSB gör alla egna ingående analyser av resultaten 2016. Man tittar på allt från hur svaren skiljer sig beroende på om frågan ställdes på telefon eller via webben, till om den som ställde frågan var man eller kvinna. När svaren kommer via webben tenderar svarspersonerna att uttrycka mer extrema åsikter. Några specifika skillnader beroende på frågeställarens kön har man dock ännu inte hittat.

En viktig faktor i att opinionsundersökningarna 2016 pekade på att Hillary Clinton låg bättre till, tycks vara utbildningsnivå, säger Kyley McGeeney, PSB.

– Utbildningsnivån har betydelse för viljan att delta i vissa undersökningar, men det här får vi titta närmare på, säger hon.

Instituten testar hela tiden olika vägar att ställa frågor. Telefon via det fasta nätet är fortfarande det mest använda. Att ringa till mobiltelefoner och skicka sms är dyrare. Appar, webbformulär och mejl blir allt vanligare, men utesluter den del av befolkningen som inte har tillgång till internet och smartphones.

Att tolka resultaten är en minst lika viktig fråga som att presentera undersökningarna, menar Emily Gaskin.

– Publiken vill bara se ett race mellan två kandidater, men det finns många fler nyanser än så, säger hon.

Washington Post har därför börjat publicera grafer där även siffror som felmarginal visas upp. Jennifer Agiesta på CNN skulle gärna se liknande presentationer i tv.

– Men det är omöjligt. Vi kan bara visa enkel grafik och det ställer stora krav på vår rapportering, säger hon.

Annons

Från Eisenhower till Trump – att bevaka Vita huset

Dragplåstret till årets AEJMC-konferens var ett samtal med tre journalister som alla har erfarenhet av att bevaka Vita huset.

John Cochran har jobbat både som anställd i Vita huset (med uppdrag att banda tal och uttalanden från presidenterna Eisenhower och Kennedy) och som journalist med uppdrag att bevaka Vita huset. När han ser tillbaka på sina år som korrespondent och jämför med villkoren för dagens journalister i Vita huset, är det framförallt säkerheten han återkommer till.

– Aldrig tidigare har journalister behövt säkerhetsvakter för att bevaka Vita huset, säger han.

Christi Parsons har följt Barak Obama sedan han var senator och har bevakat Vita huset för The Tribune under de åtta år Obama satt som president. Hon var också ordförande för pressjournalisterna i Vita Huset och har tagit strid för journalisternas villkor. Det var ett tufft jobb och efter åtta år kände hon sig färdig.

– Jag kände att jag gjort detta nu och att jag gjort ett bra jobb, säger Christi Parsons som
i dag arbetar som redaktör på The Atlantic.

Kristen Welker är Vita huset-korrespondent för NBC News. Hon bevakade Hillary Clintons kampanj och fick snabbt försöka bygga upp ett nytt kontaktnät när det istället blev Trump som vann. Hon beskriver hur nyhetstempot ökat under Trump och istället för tre journalister är de nu fem som hjälps åt att bevaka Vita Huset för NBC. Planeringen ställs oftast på ända och en tweet från presidenden kan totalt kasta om nyhetsagendan. Då gäller det att vara beredd, att ha en fråga redo och hugga de tillfällen som uppstår.

– Och det är långa dagar. Vi börjar vid fem och ofta jobbar vi fram till midnatt, ibland ännu längre, säger hon.

Se video med en del av samtalet mellan de tre Vita huset-korrespondenterna här.

 

 

I Washington DC igen!

Tillbaka i Washington DC, som vi besökte 2014 i samband med konferensen Journalism Interactive.
Den här gången deltar vi i den årliga konferensen för AEJMC, Association for Education in Journalism and Mass Communication. Med oss på resan är våra söner Jack och Henry.

Konferensen har just startat och vi har hittills i princip bara hunnit med att hälsa på Samantha Higgins, Public Relations Manager för AEJMC, och den som hjälpt oss med registrering och information inför konferensen. När hon fick höra att Jack och Henry skulle med fixade hon konferenspass till dem så att de också kan gå och lyssna på föreläsningar om de vill. En riktig bonus!

Här i USA är AEJMC en välkänd organisation bland journalister, journaliststudenter och universitetslärare. Men vad gör de egentligen?

– Vi är en medlemsorganisation som riktar sig till lärare inom journalistik och masskommunikation men det finns även journalister bland våra medlemmar. Vi har medlemmar över hela världen, säger Samantha Higgins.

Vad är ert uppdrag?

-Vi finns för att stötta utbildare inom journalistik och masskommunikation och förse dem med möjligheter. Det är huvuduppdraget.

Det är en föränderlig branch era medlemmar verkar inom. Hur hanterar ni det?

-Ja, det förändras snabbt. Vi har flera olika avdelningar och intressegrupper som är specialiserade på olika områden som exempelvis pr, sociala medier och  online-nyheter så att våra medlemmar lättare ska kunna följa med inom sina respektive områden, säger hon.

Programmet för årets konferens speglar mer än väl det hon pratar om. Tjockt som en gamla tiders telefonkatalog innehåller det seminarier, föreläsningar, uppsatspresentationer och panelsamtal om alltifrån källkritik till sponsrade instagraminlägg och ekonomi. Flera seminarier pågår samtidigt så det gäller att välja med omsorg. Vi har just kommit igång men hoppas kunna samla ihop det bästa och tipsa om intressanta personer och ny forskning här på bloggen under veckan. I kväll ska vi lyssna på fyra journalister med lång erfarenhet av att bevaka Vita huset. Det ska bli väldigt spännande att höra hur deras arbete har förändrats genom åren, inte minst efter Trump.

 

 

 

 

LA Times

På semester med familjen i Kalifornien – och passar på att hälsa på Melissa Leu, som vi träffade på Nicar i Denver 2016. Hon gör sin sista arbetsdag på Los Angeles Times, och tar sig tid att visa runt mig, Simon, min son som är journalist, och hans flickvän Lina, som pluggar webbutveckling.

Så kul att gå omkring i denna anrika byggnad, med eget testkök bland annat. Den digitala disken ser ut som på vilken annan redaktion i världen som helst, med Chart Beat på väggen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ben Welsh, som höll workshop på Nicar bland annat, är chef för datadesken på LA Times, och håller just de här veckorna en MOOC-kurs i Python, som jag försöker hänga med i trots semesterresan. Han var dock inte på jobbet den här dagen.

Helena Löfving

Old and new friends – good bye Denver!

”To be a copy-and-paster is an undervalued skill”

Ben Welsh

Under två dagar har jag jobbat i tretimmarspass med att bygga en news app – en webbapplikation.  Lärare var Ben Welsh från Los Angeles Times och Derek Willis från Pro Publica (gick nyss över från New York Times), som vi även träffade på University of Maryland för två år sedan.

Derek började kursen med att förklara att det skulle bli mycket klippande och klistrande, och att detta inte är något att skämmas för, eller ordagrant: ”To be a copy-and-paster is an undervalued skill”. För mig som sällan sitter och knattrar ner kod tecken för tecken, var det uppmuntrande att höra!

Efter att ha använt allt från command line till JavaScript och Python lyckades jag till slut knåpa ihop den news app vi alla skulle göra. Här är länken till den.

/Helena

Derek Willis (i mitten)

 

Nicar-konferensen är igång!

Solen skiner över Denver och vid lunchen på torget utanför hotellet upptäckte vi att löven hade börjat spricka ut.
I morse startade konferensen på allvar och vi återkommer med mer om detta. I går gick vi på ett seminarium som tjuvstartade konferensen och det var ingen mindre än Helenas gamla Mooc-lärare (läs äldre inlägg här), Steve Doig, som gav tips om var man hittar bra källor till data för ekonomijournalistik. Snart kommer även länk till detta. Jag bjuder på en bild, håll till godo! /Helena

Tim Gill Center i Colorado Springs

På Tim Gill Center for Public media i Colorado Springs träffade vi Kate Perdoni, som är knuten till Rocky Mountain PBS. Hon håller kurser i medborgarjournalistik. Deltagarna är i alla åldrar och får lära sig alltifrån etiska regler till intervjuteknik och olika redigeringsprogram. Kurserna är gratis och pågår runt fem veckor. Efter utbildningen ska varje deltagare gå i mål med ett radioinslag som sänds i någon av de kanaler som är anslutna till centret. Syftet med hela verksamheten är att koppla samman medborgare, experter och resurser så att historier som annars inte hade blivit berättade ska nå en publik. I förlängningen hoppas man att det ska stärka invånarnas engagemang för lokal journalistik och enligt Kate Perdoni har flera oberoende medier dragit igång i Colorado på sistone. Det kan vara ett tecken på att invånarna vill ta tillbaka ett utrymme som riskerar att gå förlorat om ett fåtal stora medieföretag helt dominerar.
Tim Gill Center har fått sitt namn efter filantropen Tim Gill som donerade själva byggnaden 2012. Han grundade företaget Quark och släppte i slutet av 80-talet redigeringsprogrammet QuarkXpress som många journalister arbetat med. Tim Gill bor i Denver.

Manitou Springs

Det går inte många bussar per dag mellan Denver och Colorado Springs. Vi fick ta en tidig Greyhoundbuss och landade redan vid halv tio i Colorado Springs. Men det gjorde att vi hann med en utflykt upp i bergen till Manitou Springs innan det var dags för studiebesök på Tim Gill Center.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Manitou Springs ligger vid foten av Pikes Peak. Luften är hög och klar och i souvenirbutikerna står svartbjörnarna i centrum. Även ankorna, upptäckte vi.

 

 

 

God morgon!

Nu är vi framme i Denver och har just ätit frukost med utsikt över Rocky Mountains och bruna byggnader. Stadsarkitekten här verkar gilla färgskalan hela vägen från nougatbrunt till mörk choklad. Men idag skiner solen och det lyser upp och sätter lite färg på den annars rätt trista stadsbilden.

Vi har en mellandag idag och ska ge oss ut på stan och kolla lite. I morgon bär det av till Colorado Springs för ett spännande studiebesök på Tim Gill Center. Det är en samlingsplats och ett utbildningscenter för medborgarjournalisitik och public service som, enligt vad de själva skriver på hemsidan, spelar en viktig roll i journalistiken här i Colorado.

Tim Gill har skapat ett program som väldigt många journalister spenderat väldigt många arbetstimmar tillsammans med. Han drog igång sitt företag Quark i början av 80-talet och släppte så småningom redigeringsprogrammet QuarkXpress som i princip blev standard för redigeringen av tidningar världen över. Tim Gill blev såklart rik, väldigt rik. Han bor här i Denver och här ligger också kontoret för Gill Foundation som han grundade 1994. Stiftelsen stöttar bland annat organisationer som arbetar med hbtq-frågor och har ett starkt fokus på medborgarrätt och demokrati.

2012 donerade Tim Gill en byggnad i Colorado Springs till Rocky Mountain PBS, ett nätverk av public service kanaler i Colorado. Tillsammans med flera andra organisationer arbetar de nu via Tim Gill Center för att  koppla samman medborgare, experter och resurser för att skapa utrymme för historier som annars inte hade blivit berättade. Man erbjuder kurser och utbildningar som går ut på att medborgarna ska få möjlighet att själva bidra till journalistiken och arbetar även på andra sätt för att uppmuntra medborgarjournalistiken.

Allt detta är vad vi läst oss till. Men i morgon ska vi alltså dit och förhoppningsvis lära oss mer om allt ifrån medborgarjournalistik till samarbeten medier emellan. Vi är så glada över att producenten Kate Perdoni, som även har den spännande titeln Lab Coordinator, ska ta emot oss där i morgon eftermiddag klockan 16. Då är det natt i Sverige och vi kan förhoppningsvis ha en liten rapport klar tills ni vaknar på onsdag morgon.